Text: Robert Dahlström Publicerad 6 juli 2012
Kåseri. Jag samlar på det mesta. Jag är lite av en ”bra-att-ha-människa”.
Härom kvällen satt jag och bläddrade i mina program från Ystad Military Tattoo och noterade att franska Främlingslegionen faktiskt har haft en musikkår med här i Ystad. Jag minns inte musikkåren även om jag måste ha sett dem eftersom jag sett alla tattoon. De var säkert bra.
Jag har haft en del att göra med Främlingslegionen (Légion Étrangère) i Frankrike. Inte alls så att jag någonsin överhuvudtaget funderat på ansluta mig – men jag har stött på dem i olika sammanhang.
Första gången var på Korsika. Jag och en ung dam körde runt i Europa och hamnade på Korsika. En dag hamnade vi i staden Calvi, på nordsidan av ön, och där tog vi in på ett hotell och gick ut på stan för att dricka en öl. Vi upptäckte en bar som såg spännande ut och gick in. Men vi hejdade oss när vi fick överblick av baren. Där fanns enbart främlingslegionärer och en del fala damer som nog inte satte den äkta kärleken i första hand i sin relation till männen.
En väldigt trevlig ung legionär, någon sorts befäl, kom fram till oss och förklarade på engelska att baren nog inte var rätt ställe för oss och det insåg vi också och gav oss iväg.
Nästa gång jag mötte legionen var det betydligt intimare. Vi var på väg ner till sydfranska Camargue men var lite tidigt ute så vi tog några nätter i den charmiga staden Orange. Vi tog in på ett enkelt hotell med parkering på gården. Jag minns att vi åt grodlår den första kvällen.
Nästa dag började det hända saker och ting. Plötsligt var det ett herrans liv på hotellet, en massa storvuxna, tatuerade män hängde i baren och hotellet var fullt. När vi hade ett ärende till bilen fick vi förklaringen. Alla de övriga bilarna hade en dekal som såg ut som en fackla med texten ”Légion Éntrangère” under.
Då förstod jag och frågade i ett obevakat ögonblick hotellägaren vad som stod på. Jo, det var en bemärkelsedag för legionen och massor av före detta legionärer samlas i Orange. Vi tog mod till oss och satte oss i hotellets kombinerade restaurang och bar för att äta en bit och dricka vin. Det var vi och legionen.
Men det var nog de mest disciplinerade våldsverkare jag träffat. Det var mest medelålders män och det var hur trevliga som helst och det förekom inte minsta antydan till bråk trots att det dracks friskt. De frågade ut oss och hamnade genast i en diskussion om olika svenskar som de känt i legionen. Tyvärr fanns det ingen svensk med på ”vår” bar.
Jag bekände för en biffig legionär att vi varit lite nervösa, man vill ju inte hamna i bråk med en legionär. Han skrattade och förklarade att det sällan blir bråk med andra än andra legionärer – de franska myndigheterna ser inte med blida ögon på bråkiga legionärer. De får väldigt kännbara straff.
Han hette George och blev vår vän och nästa dag såg vi paraden tillsammans med honom och hans kamrater.